Jag föddes nog till tonerna av Evert Taube. Så länge skutan kan gå är en briljant sammanfattning av ett liv och jag skulle kunna tänka mig att gå till sista vilan till tonerna av den, när Skutan slutat gå.
Med modersmjölken kom musiken in i mitt liv och mycket av den musiken bultar ännu i min själ.
Jag hörde, från morsans kassettbandspelare, Cornelis Vreeswijk, Dan Andersson, Bellmans epistlar och där, sittandes på trasmattorna i köket, formades min världsbild. Jag lekte med dockor och bilar och jag sjöng med Tiggaren från Luossa redan som parvel.
Någonstans i övergången från parvel till knodd (eller är man knodd först och parvel sen?) växte mina syskon upp och blev tonåringar och man vet ju hur tonåringar är. Musik ska vara hård och lyssnas på högt. Tre år gammal fick jag en ny favoritlåt. ”Spela zum-zum”! uppmanade jag ansvarigt syskon och zum-zum fick jag höra. Electric Funeral from Black Sabbaths andra album Paranoid var nog min första musikaliska revolution. Fast till skillnad mot många andra revolutioner kastade jag inte ut det jag tyckt om innan, jag lade bara till. Så har jag gjort hela mitt liv. Behåller det gamla och lägger till det nya. Ozzy Osbourne blev min nya gud vid sidan av Cornelis och Sven-Bertil Taube.
Någonstans när parvelknodden blev krabat, sisådär i fyra- femårsåldern smög sig nya sorters musik på mig och infogades i mitt musikaliska bibliotek. Även här var det syskonens påverkan som utgjorde den centrala influensen, och kanske framförallt systrarnas pojkvänners musiksmak. Instrumental progressiv rockmusik som Kebnekajse och Fläsket brinner knöt an till någon tidigare okänd fascination för folkmusik och elektriska instrument i kombination. Morsans kassettband med Evert Sandin, och framförallt hans tolkning av Gärdebylåten på albumet Helkul i Dalom hade gjort starkt intryck på mig där jag lekte med min hund i vraket av en gammal epatraktor på gården utanför Vansbro i Dalarna.
Ibland undrar jag vad det hade blivit av mig om vi bott kvar i Sågbyn. Jag var nog redan skapligt miljöskadad av ett umgänge som uteslutande bestod av djur och äldre människor. Istället för att slåss med jämnåriga under hela skoltiden hade jag kanske gått omkring i skogen runt huset och nynnat på någon gammal gånglåt.
Men vi flyttade till stan. Eller ja, vi flyttade till Degerfors och jag började skolan. Min ende vän hette Mattias och hade en arm. Min ende vän i min egen ålder alltså. Ölgubben Gustaf några hus bort från vårat hus var också min vän.
Någonstans här började nya musikaliska influenser smyga sig in i livet. Sånt där som spelades på teven. Populärmusik. Ted Gärdestad. Lasse Berghagen. Björn Skifs. Och ABBA förstås.
Hålligång i skogen med Berghagen var en stor hit i mitt liv, liksom Jeannie Jeannie. Än idag höjer jag ljudet på radion om någon av de låtarna kommer på
1976 flyttade vi till Strängnäs och plötsligt ville jag bli klippt så jag såg ut som Benny i ABBA. Min förtvivlan var svår när jag inte alls såg ut som honom efter hårklippningen. Jag fick min första LP efter eget önskemål. Arrival snurrade på min grammofon. Jag hade fått min första grammofon. En egen skivspelare minsann. Jag hade en handfull LP och några singlar. Nästa revolution låg och puttrade i något skrymsle men det var inte riktigt dags än.
Min skivsamling i början av 1978 tror jag bestod av nyss nämnda Arrival, Disneys Robin Hood, Abbey Road med the Beatles och eventuellt The Sun years med Elvis. På singel hade jag Wild Thing med Fläsket Brinner, men det var B-sidan jag älskade; Gunnars Dilemma. Slutligen hade jag en singel med Terry Jacks och låten Seasons in the Sun. Det är en fantastisk sång, framförd med sådan sorg att den lille knatten som nyss fyllt tio år kände existensiell ångest.
I maj 1978 genomfördes den stora folkvandringen. Eller invasionen. Nästan hela klanen Laakso invaderade Billingsfors i Dalsland. Under några månaders tid flyttade omkring tjugo personer från en lång rad hörn av landet in i den dalsländska bruksorten, och där skulle två, kanske till och med tre, musikaliska revolutioner ske inom loppet av några år i den unge pojkens liv.
En ny tid började med popgruppen Kiss. Jag köpte deras tredje LP Dressed to Kill för så egna pengar en tioåring har, och så började en besatthet. Inom loppet av något år var hela mitt rum fullständigt tapetserat med posters från Okej och tidningen Poster. Det var Kiss högt och det var Kiss lågt. Och en affisch med Suzy Quatro eftersom, ja du fattar.
Under loppet av åren 1978-1980 köpte jag alla plattor med Kiss och jag lyssnade på dem dagligen. Det var blod och smink och mystik och medryckande rockmusik. Min stora favorit var gitarristen Ace Frehley. Han var så snygg i sitt silversmink och hela den knasiga rymdprylen som var hans signum.
I oktober 1980 skulle något av det största som hänt mig, hända. Jag skulle gå på mitt livs första riktiga rockkonsert och jag skulle få se Kiss. Jag var bara tolv år gammal och jag skulle åka iväg till Göteborg på konsert. Min polare Marcus och jag åkte dit, hans föräldrar körde oss ner och skulle hämta oss efteråt. Två tolvåringar ensamma på konsert. Undrar hur våra föräldrar tänkte där?
Att få se Kiss livs levande gjorde något med mig som människa. Berusningen av livekonsertens energi uppfyllde mig på ett sätt som jag aldrig känt innan. Den bubblande förväntan som drog som vågor genom kroppen innan bandet påannonserades; otåligheten när något brittiskt halvpunkigt band vid namn Iron Maiden försökte värma upp publiken; lyckoruset när vi inför extranumret hoppade över rinken och tog oss in på innerplan och trängde oss ända fram till kravallstaketet där jag plötsligt stod bara några meter ifrån mina stora hjältar. Rock N’ Roll all Night, and Party every day!
Det var en så häftig upplevelse även om den höll på ta slut innan den ens hade börjat. Vi skulle givetvis ta oss längst fram till dörrarna utanför Scandinavium och det var trångt. Folkhavet gungade fram och tillbaka, alla var äldre och större än oss, men vi tryckte oss framåt. När dörrarna äntligen öppnades drogs vi med framåt av folkmassan. Exakt då tappade jag min biljett på backen. Instinktivt kastade jag mig neråt bakåt efter den. Hur jag bar mig åt för att få tag på biljetten och sedan ta mig upp till stående igen begriper jag inte. Adrenalinet flödade i den lille gossens kropp och det var kanske det som gav mig krafterna att inte bli nedtrampad. Givetvis vågade jag inte berätta för några vuxna om den händelsen efteråt. Då hade jag väl aldrig fått åka på konsert innan jag blev myndig. Men många fler konserter skulle det bli under åren som tonåring.
Vad jag inte visste var att nästa händelse som skulle kasta omkull allt jag visste om musik låg om hörnet och väntade.
Bageri Trekanten mitt i Billingsfors hade en lägenhet på övervåningen. Där bodde Hugo. En mycket speciell människa med det vildaste hår man kan föreställa sig. De runda kommunistglasögonen passade honom perfekt och hans värmländska dialekt gjorde att man gillade honom instinktivt. Han var ungdomsledare i missionskyrkan och i Billingsfors gjorde man en av två saker, man spelade antingen fotboll eller så gick man till kyrkan. Jag var sämre på fotboll än jag var på att försöka mig på att vara frireligiös så missionskyrkans ungdomssamlingar var ett givet inslag när jag var tolv-tretton år. Många gånger var vi ett gäng som hängde hemma hos Hugo och lyssnade på musik. Antagligen var det hos honom jag för första gången hörde Kansas, Yes, Genesis, Jethro Tull och andra band som spelade progressiv rockmusik. Det var musik som jag tyckte om. Helt obekanta var inte tonerna. Trots allt hade redan Kebnekajse och Fläsket Brinner vunnit terräng hos mig. Men så var det en dag där på hösten/vintern 1980 som den andra revolutionen av det musikaliska sinnet genomfors.
-Har ni hört dom här? frågade Hugo och tog fram en platta med ett underligt omslag. En stor röd stjärna inne i en lika röd ring och så en naken man som spjärnade emot krafterna från stjärnan och siffrorna 2112 under alltsammans. Ovanför stjärnan stod det som jag gissade var bandnamnet: RUSH. Det såg jättekonstigt ut men vi var en skara hungriga upptäcktsresande som ville ha allt som kunde tänkas läggas ut för oss.
Vad som hände sedan är oklart. Den musik som strömmade emot mig förändrade mig för all framtid. Att säga att jag blev “blown away” är för ynkligt, för mycket av en floskel, för att tas på allvar. Det var så mycket större än så. Det var kronan på den musikaliska evolutionen. Det var den enda pusselbiten jag någonsin behövt för att bli människa. Efteråt tog jag mig så snabbt jag kunde, hem till min syster och hennes man för att delge dem detta livsförvandlande stycke musik. Den första kommentaren var samtidigt märklig och fantastisk:
- Jaha Rush. Ja vi har några plattor med dom.
Och det säger ni NU? tänkte jag medan jag plöjde fram genom skivhyllorna i jakt på guldet. Jag tror de hade fyra eller fem skivor med denna för mig nya uppenbarelse. Vilken otroligt smart musik, framfört med en skicklighet som jag sällan hört förr och med texter som var filosofiska, intelligenta, briljanta. Det var symfoniskt, hårt och komplext. När jag förstått att bandet bestod av endast tre personer fattade jag ingenting. Det hade behövt åtminstone en fem sex musiker för att få fram den musiken i ett vanligt band. Och en nobelpristagare i litteratur, eller i allafall en filosofiprofessor, för att skriva den sortens texter. På sätt och vis kanske man kan säga att Hugo förstörde musik för mig för all framtid. Det hade kunnat vara så, men som tur är så var min musikaliska utbildning gedigen så jag även efteråt kunde ta till mig annan musik, både gällande olika genrer som inom samma genre. Min längtan efter att få se Rush livs levande var stor men det visade sig att Sverige inte var ett land de skulle komma att besöka på mycket länge. Inte bara Sverige för den delen, utan det gällde hela Norden. Jag minns, någon gång i mitten av åttiotalet när de skulle ut på turné och det visade sig att närmsta spelplats var i centrala Tyskland, hur vi var några stycken som nästan på allvar tänkte oss åka för att se dem spela. Det blev inget den gången.
- Marcus! De kommer till Sverige!
Året var 2004 och jag ringde min gamla klasskamrat. Vi hade setts några gånger under åren men nu var det skarpt läge. Rush skulle komma till Sverige och om det var något jag skulle göra, så var det att gå på den konserten. Och Marcus skulle med, och Kåkå, och Putte och flera andra. Tänk att det skulle gå tjugofyra år innan den drömmen gick i uppfyllelse, men som den gick i uppfyllelse. Inte nog med det, åren efter spelade de i Sverige inte mindre än tre gånger till innan bandet upphörde i samband med att trummisen och textförfattaren Neil Perth gick i officiell pension 2015. Här måste jag också skriva några rader om tragiken som följde på pensionsbeskedet. Bara fem år in på sin pensionering dog Perth av en aggressiv tumör i hjärnan. Att folk man aldrig träffat kan beröra så enormt kanske låter underligt för en del människor, men jag drabbades verkligen av en stor sorg när han dog. Det var som om en mycket nära vän tagits ifrån mig.
Jag har nu hunnit bli nästan 55 år gammal och alla de kompanjoner inom musiken som jag haft sedan jag var väldigt ung, har börjat bli gamla. Några har blivit mycket gamla. Det dör gamla hjältar varje månad. Folk jag på olika sätt beundrat, fascinerats av, troligen till och med älskat. Dör. Varje månad. Det är naturligtvis beroende av den tid vi lever i. Jag tror inte det handlar om idealisering utan det handlar om att människor jag aldrig träffat har hängt med mig i mitt privata rum sedan jag var liten. Jag har umgåtts frekvent med musiker och skådespelare, med författare och humorister. Varje dag har några av dem varit i mitt rum, mitt liv. Det är för mig uppenbart att det är en verklig sorg den dag de går ur tiden. På samma sätt som vore det en “riktig” familjemedlem. Jag skulle kanske till och med drista mig till att det är mer nära än när perifera familjemedlemmar dör. De är inte på långa vägar lika vanligt förekommande i min tankevärld. Det säger kanske en del såväl om tiden vi lever i, som det berättar om hur jag umgås med människor.
I brist på turnébesök av Rush fylldes åttiotalet av en massa andra konserter. Så här i efterhand känns det som om jag såg alla. Så var det förstås inte eftersom jag inte hade obegränsat med pengar. Men många konserter blev det. Dio, Deep Purple, Accept, Judas Priest, Iron Maiden, Van Halen, AC/DC, Scorpions och inte minst Ozzy Osbourne. Sanningen att säga, jag minns inte alla. Jag minns kanske inte ens hälften. Det spelar inte så stor roll. Det var underhållning och man minns förstås inte varje gång man varit på underhållning, idkat tidsfördriv, blivit road. Detta trots att jag haft en stenhård princip och det är att aldrig gå på konsert berusad. Som jag minns (!) det har det faktiskt bara hänt en gång att jag varit påverkad på konsert. Det var en spelning med Whitesnake i Göteborg. Jag var på någon fest innan konserten och vi rökte en del hasch innan. Det var inte så smart för det gjorde att jag inte riktigt har några minnen av den konserten. Ganska trist så här i ljuset av att de konserter jag sett med Whitesnake senare, varit ganska usla. Då, runt 1983-1984 var de ett riktigt bra band.
1984 hade jag hunnit börja på gymnasiet och där skedde nästa musikaliska revolution, fast mer av en evolution kanske. Det var då Fish kom in i mitt liv. Den skotske poeten som sjöng i Marillion fram till 1988. Jag tror inte att jag hört Marillion innan jag träffade min klasskamrat Putte på gymnasiet. Fish var näste textförfattare som skrev texter som gick rätt in i mitt inre. Jag har alltid haft en fäbless för låttexter som betyder något. Det har varit avgörande för att mitt intresse för en artist eller grupp ska få fäste. Visst har skickligt trakterande av instrument varit positivt men det har inte varit avgörande. Texten har alltid varit viktigast. Kanske är det en av anledningarna till att jag aldrig drömt om att bli musiker eller rockstjärna, medan drömmen om att bli författare funnits sedan jag var mycket ung. Att som lyssnare kunna identifiera mig med texternas innehåll, tilltalet till mig som människa, insikterna om våra likheter som individer. Var och en av oss går omkring och bär på en massa centralt innehåll och mellan varven dyker det upp någon som äger förmågan att skriva ned känslor och tankar på ett sätt som smälter ihop med mig och mitt.
Den svenska vistraditionen har allt att göra med just texterna. Den ende vispoeten som också haft förmågan att göra annorlunda och spännande musikaliska arrangemang är kanske Cornelis Vreeswijk. En del säger att han inte var så duktig på att spela gitarr, men hans sätt att spela gitarr på gick utanför alla andras sätt att spela. En av mina stora favoriter inom svensk visa och visrock är Ulf Lundell. Inte heller där är just det musikaliska så därutöver något annat, men texterna är många gånger makalösa. I samma tradition lyssnar jag mycket på Stefan Sundström, Lars Winnerbäck med flera.
Något som glädjer mig oerhört mycket är den framstormande armé av kvinnliga singer/songwriters som vi ser omkring oss nu. Under mina första 30 levnadsår var det enstaka kvinnor som fick komma fram och bli uppmärksammade, men idag är det kvinnor som står för det fräscha, smarta och säljande. Miss Li, Adele, Amanda Jensen, Duffy, Grant, Pink och mängder av andra. Tänk att det skulle ta musikindustrin så lång tid att våga låta fler komma fram och tänk hur många begåvade kvinnliga musiker som aldrig fick chansen under 70- 80- och 90-talet.
55 år gammal har jag hunnit bli. Med en del tur så har jag kanske trettiofem år kvar att härja här på jorden. Fan vad underbart. Tänk så oerhört mycket bra musik jag fortfarande har kvar att upptäcka. Så många begåvade författare kvar att ta del av. Så många fantastiska filmer och serier kvar att se framföras av underbara skådespelare i regi av talangfulla regissörer. Det är i sanning ljuvligt att ha fått vara människa just under de här otroliga årtioendena.